”Gruppen räddade mitt liv”

Att vara transperson är att leva i utanförskap, att vara ensam och övergiven av samhället.

– Jag önskar inte min värsta fiende att uppleva den känslan. Stödet från gruppen räddade mitt liv, säger Santiago Semit Balvín Gutiérrez som deltagit i Kärleksprojektet.

Eftermiddagssolen lyser in genom fönstret och värmer upp vardagsrummet i Santiagos lägenhet på femte våningen i centrala Lima. Han bor tillsammans med två kompisar som också är transpersoner. De har skapat ett eget utrymme där de kan leva tryggt.

–  Jag blev utkastad hemifrån när mina föräldrar förstod att jag är transperson. Mina vänner har blivit min nya familj, berättar Santiago.

Santiago är utbildad arkitekt men blev av med jobbet när han kom ut som transperson. Nu arbetar han för hbtqi-personers rättigheter. När vi besöker honom har han precis kommit hem från en debatt i kongressen.

–  Även om det är sorgligt att jag inte kan jobba med det jag pluggat till så är det jag gör nu, kämpar för våra rättigheter så mycket viktigare, säger han. Jag frågar hur hans deltagande i Kärleksprojektet och studierna i feminism påverkat honom.

–  Jag var med första gången 2015 men jag hälsar alltid på när en ny grupp skapas för jag älskar projektet, säger han och skrattar.

Sen blir han allvarlig.

–  Att lära mig om feminism och att vara en del av gruppen räddade mitt liv. Det låter dramatiskt men det är sant. Feminismen fick mig att förstå att jag inte behöver vara den som samhället säger att jag ska vara, utan att jag kan vara fri. Jag insåg att vi alla hade liknande erfarenheter. Att höra de andras historier hjälpte mig att förstå vem jag är. Och att den skam och skuld som samhället fått mig att känna inte var min att bära, fortsätter han. Gruppen fick mig att förstå att jag inte behöver känna skuld för den jag är.

Santiago berättar att det blev en säker plats där han kunde uttrycka sina åsikter utan att vara rädd för hur de andra i gruppen skulle reagera.

Ingen var mer värd än någon annan och det fanns ett känslomässigt stöd. Jag förstod att jag kunde läka från all diskriminering som jag utsatts för. Att vi kunde läka tillsammans, som grupp, berättar han.

När Santiago blev utslängd från sitt hem hade han turen att ha vänner som stöttade honom. Han påpekar att det är många som inte har det skyddsnätet och att det är därför trygga rum är så viktigt.

– Att vara transperson betyder att man är helt utfryst från samhället. Vi blir inte behandlade som människor. Det är som om folk tycker att vi inte ska behandlas med respekt, som om vi inte är värda kärlek. Jag önskar inte min värsta fiende att uppleva den känslan.
Santiago säger att utanförskapet är strukturellt. Att det inte finns lagar som försvarar transpersoners rättigheter. Och de få som finns fungerar inte.

–  Det finns mycket okunskap om transpersoner och jag tror faktiskt inte att människor förstår hur det är att leva utanför samhället på det här sättet. Vi har inte rätt till vår identitet.