Fem frågor till Morjina Khatun

Hej Morjina Khatun! Du är programhandläggare på Diakonia i Bangladesh och arbetar med Cykelprojektet.  

– Det började med att lokala kvinnogrupper i områden där vi arbetar lyfte problemet med att flickor ofta blir trakasserade på sin väg till skolan. Och att det gjorde att flickor istället stannade hemma och hoppade av skolan. Cykeln är ett vanligt färdmedel i Bangladesh, men det har varit reserverat för pojkar och män. Därför såg vi cykeln som en lösning för att säkra flickors skolgång och stärka flickors rättigheter.

Vi startade projektet tillsammans med vår samarbetsorganisation 2010. Då drev vi projektet i norra Bangladesh. När vi såg att det fungerade och gav resultat, kunde vi sprida det till fler samarbetsorganisationer och fler områden. Nu driver vi det på många olika platser, både på landsbygden och i städer.

– Flickor på landsbygd och i städer möter olika sorters utmaningar. På landsbygden lever man oftare i mindre samhällen, tillsammans med släktingar, grannar och andra närstående. Och det är ofta de äldre släktingarna som sätter sig emot att flickor cyklar. Konservativa åsikter och normer är ett större hinder på landsbygden.

I städerna lever man inte lika nära sina äldre släktingar, men de möter andra utmaningar. Det är till exempel osäkrare för flickor i städer, de utsätts oftare för våld och trakasserier i den offentliga miljön. Och än värre är det för flickor som lever i slumområden i städer, där de inte har tillgång till en egen toalett eller ett eget kök. Att behöva använda en gemensam toalett är ofta en säkerhetsrisk. Så dessa olika typer av hinder måste vi såklart ta hänsyn till när vi driver projektet.

– Först och främst behöver vi cyklar. De allra flesta familjer vi möter har inte råd att köpa en cykel till sin dotter. Därför köper vi in cyklar till skolorna och byarna. Två eller tre cyklar räcker till många tjejer, eftersom de kan dela på dem. Vissa familjer delar på en cykel, och då är det oftast en herrcykel. Flickorna cyklar på det de får tag i.

Till cykelskolorna köper vi också in hjälmar, och ibland även knä- och armbågsskydd. När flickorna lär sig cykla ramlar de mycket i början.

– Det betyder otroligt mycket. När jag var liten fick jag aldrig lära mig att cykla, men det gjorde mina två bröder. När jag försökte lära mig cykla fick jag höra elaka kommentarer från min farbror och våra grannar.

Men det här förändras nu, tack vare Cykelprojektet. Nu lär sig unga tjejer att cykla, de stärks, får bättre självförtroende, och kan stå upp mot förtryck. Det är enormt, jag känner mig så stolt över förändringen som vi åstadkommer.

Jag har också personlig erfarenhet av barnäktenskap. När jag var 16 år ville min pappa gifta bort mig. Men min storebror stod upp för mig, och övertalade mina föräldrar att inte göra det. Så jag kom undan, och kunde fortsätta studera istället.

– När jag tog min magisterexamen från universitetet, var jag den första kvinnan från min by som gjorde det. Men nu är det vanligare. Och samma sak med cyklande – nu är det inte lika ovanligt att se flickor och kvinnor cykla. Så jag ser en förändring som kommer fortsätta i rätt riktning.

Vi har också sett att barnäktenskapen minskar i de områden som vi driver Cykelprojektet. Coronapandemin påverkade vårt samhälle otroligt mycket och vi har fortfarande inte återhämtat oss. Många flickor som slutade i skolan under pandemin kom aldrig tillbaka när skolorna öppnade igen, och barnäktenskapen började öka på nytt. Men vi vet att den här metoden fungerar, och nu är vi på rätt väg igen.

Jag hoppas att alla flickor som är med i Cykelprojektet fortsätter att kämpa mot förtryck och ojämställdhet. Jag hoppas att projektet sprider sig ännu mer, och att vi till slut uppnår ett jämställt samhälle i Bangladesh.