Att ge av det jag har

Linnéa Lagerstedt är gymnasielärare i samhälls- och religionskunskap och Diakoniasupporter. Läs om vad Diakonias arbete betyder för henne.

– Ska vi inte gå dit en gång till? Vi kanske får en grön den här gången?

Hon log snett där vi satt och hade tråkigt, i hammocken hos hennes mormor och morfar. Den gnisslade varje gång vi puttade fart, som om den suckade. Det var i mitten av juli och luften dallrade över asfalten. En trött hund gick förbi med en minst lika trött tant vid kopplet. Semestertysta kvarter, förutom en trimmer som gick en bit bort.

– Jo, vi testar, sa jag och reste mig med ett ryck.

När vi kom till kiosken gick vi fram till maskinen som för en femma utlovade smycken i runda bollar. Vi tryckte i en och snurrade, en boll klirrade ut. Vi skakade den och tittade igenom den lite solkiga plasten; blå. Besvikelsen.

– Ta en femma du också, sa jag.

Hon tryckte i, vi tittade på varandra som i allvar, förstod att det var nu det gällde. Hon snurrade och bollen kom ut; lila.

– Undra om det ens finns någon grön? sa jag och tittade så nära att mina andetag blev till imma på glaset.

Vi gick fram till disken, tittade på de svettiga kronorna vi hade kvar i handen. Det skulle i alla fall räcka till några sura godisar. Vi lämnade våra kronor på disken, tog en papperspåse och la i de sura.

Solen stack i ögonen när vi klev ut på stentrappan. Värmen slog emot oss. Jag tog en godis i munnen, den sved. Jag tuggade snabbt sönder den och svalde. Sen slängde jag de andra i soptunnan och snurrade runt.

– Ska vi gå hem? frågade jag, hon nickade.

Idag vet jag att det var min första upplevelse av överflöd. Jag minns känslan av att godiset inte längre var gott och att jag snabbt ångrade att jag hade köpt upp de sista kronorna. Hur fort de små ringarna blev tråkiga eller fula, tillslut glömdes de bort på någon parkbänk. Inget beständigt i plastvarianten av evighetssymbolen.

Jag upplever fortfarande stunder av tomt överflöd, när det jag länge suktat efter äntligen blivit mitt och ganska snabbt tappat sin glans. Det är som att mina inre bäddar har flödat över, flodbankarna har blivit resistenta mot mer väta. De kan inte ta emot mer och det sköljer bara vidare. Sipprar snarare ner i brunnen av tomhetskänsla. Var det inte mer? Mitt inre är stundom helt vattensjukt av konsumtion, upplevelser och resor - så pass att det riktigt skälver till och drar en suck av lättnad när jag drar på mig skorna och tar en medhavd fika ute eller bär något begagnat till en fest. När vattnet rinner undan hittar jag fast mark och mitt inre syresätts.

Idag minns jag också min första upplevelse utav att leda överflödet vidare. Dika det dit det kan ge växt och bäring, till en mark med torrsprickor, inte en vattensjuk som mitt. En kyrka jag gick till som tonåring samlade in pengar till ett byggprojekt. På en gudstjänst ganska långt senare minns jag hur tagen jag blev när teamet som åkt ner från församlingen kom hem och visade bilder på färdigställda broar, kyrkor, odlingsfält och skolbyggnader.

Den ringa summan jag avvarade i form av skrynkliga tjugo- eller femtiolappar hade kanaliserats och blivit något verkligt. Från överflöd till verklig växt. Det gav mig hopp. Känslan av att bidra, att dika bort vatten från mitt inre landskap var enorm. Det blev ett sätt att förankra fötterna i marken, ett sätt att gå barfota i min tro som kändes äkta. Jag kände stenarna, det som skavde i mitt eget överflöd men också den mjuka sanden, den av tacksamhet över allt jag fått att ge vidare utav.

Diakonia grundades mitt i vattenbrist och en hungersnöd i Indien. Det första projektet för nästan 60 år sedan handlade bland annat om att borra brunnar. Vattenfrågan är fortfarande högst aktuell och en global utmaning. Att dika vidare mitt överflöd genom Diakonias infrastruktur med hundratals lokala organisationer har gett andra vatten - där brist råder. Odlingsmöjligheter, där torka och vindar förstört skördar i åratal. Utbildning, där analfabetism dominerat. Aktörskap och rättigheter, där orättvisor och utsattheten varit stor. Idag följer jag Diakonias arbete när lokala organisationer rapporterar om projekt som är färdigställda och jag känner hur mitt inre landskap torkar upp under mina bara fötter.