Diakonias generalsekreterare: ”Vi förväntar oss mer”

Förord av Diakonias generalsekreterare Lena Ingelstam i Diakonias mellanvalsenkät 2020 – Världen kan inte vänta.

Jag får dagligen rapporter från våra samarbetsorganisationer och lokala kontor om coronapandemins katastrofala konsekvenser. Viruset har både lett till svårt mänskligt lidande, som förvärras av bristande hälsovårdssystem och stora ekonomiska och politiska konsekvenser.

FN uppskattar att cirka 2 miljarder människor som arbetar i den informella sektorn har förlorat sina inkomster till följd av coronakrisen. Pandemin riskerar att radera ut en stor del av de senaste årens framsteg vad gäller fattigdomsbekämpning.

Till detta kommer att auktoritära ledare och förtryckande regimer utnyttjar pandemin för att ytterligare inskränka mänskliga rättigheter och civila samhällets demokratiska utrymme. På senare år har allt fler människorättsaktivister och miljöförsvarare dödats, de flesta fall relaterade till företag och exploatering av olika former av råvaror. Vi ser generellt hur befintliga orättvisor förvärras i situationer av kris, inte minst i hur kvinnor och kampen för jämställdhet drabbats särskilt.

Men trots det enorma motståndet fortsätter människor att kämpa för rättvisa. Det handlar om textilarbetares rättigheter i Kambodja, om kampen mot barn- och tvångsäktenskap i Bangladesh, om urfolkens skydd mot väpnade aktörer i Colombia. Om mångas outtröttliga kamp för införande av sociala och ekonomiska trygghetssystem för att rusta länderna för just den här typen av situation, samt otal andra exempel där det svenska biståndet idag ofta är avgörande.

Svenskt bistånd får gott betyg i olika utvärderingar och är idag alltmer strategiskt viktigt i många länder, inte minst när det gäller stöd till människorättsaktivister och kvinnorättsförsvarare. Därför gläder det mig att en stor majoritet av riksdagens partier står fast vid principen att avsätta motsvarande en hundradel av Sveriges inkomster i bistånd, till människor som lever i fattigdom och förtryck. Sveriges renommé och starka internationella röst och stöd för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet gör oss till en strategisk och mycket viktig spelare och förebild i ett läge där de befinner sig under attack i de flesta av världens länder. Detta engagemang måste fortsätta.

Därför är det olyckligt och märkligt att Sverige i andra frågor driver en politik som direkt motverkar kampen för mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning. Det gäller till exempel frågan om skatteflykt som innebär att utvecklingsländer går miste om resurser som skulle kunna gå till välfärd och utveckling inom länderna. Världen har helt enkelt inte råd med skatteflykt, särskilt inte i kölvattnet av de behov som pandemin med all önskvärd tydlighet både illustrerat och förvärrat. Regeringens position i skatteflyktsfrågan innebär i praktiken att Sverige allierar sig med skatteparadisen och blockerar framsteg inom EU när det gäller att öka insynen i multinationella företags betalning av skatt.

Detsamma gäller frågan om hållbart företagande. Allt fler av riksdagens partier menar idag att det behövs en ny lagstiftning om företagens ansvar att inte inverka negativt på mänskliga rättigheter. Även EU-kommissionen anser att lagstiftning är den viktigaste åtgärden. Men ännu har inte Sverige – till skillnad från flera andra EU-­länder – visat handlingskraft i frågan.

Gapet mellan ord och handling är alltför stort. Situationen för människor i världen är alltför allvarlig för att inta en avvaktande, passiv hållning i dessa frågor. Vi förväntar oss mer av våra folkvalda. Människorna i Kambodja, Zimbabwe, Guatemala, Palestina och många andra länder kan inte vänta.