Världen värker, och jag med den

För några år sedan såg jag en bild som har följt med mig sedan dess. Det är den svenska illustratören Bim Eriksson som har illustrerat en dikt av Warsan Shire. Teckningen föreställer en person som sitter med en uppslagen atlas i knät och tittar på en karta över världen. I en pratbubbla frågar hen världen ”Var gör det ont?”. Runt om på världskartan syns pratbubblor som viskar till svar “överallt”, “överallt”, “överallt”…

Den bilden har jag burit med mig de senaste månaderna. Det är som att världen värker, och jag värker med den.

Det som sker just nu i Gaza är fruktansvärt. Det är så otroligt hemskt att jag nästan inte kan förstå. 26 000 döda människor. Kvinnor som tvingas till kejsarsnitt utan bedövning. Tiotusentals kvinnor förväntas föda under vidriga förhållanden. Tanken på att det föds barn in i den här mardrömmen är nästan omöjlig. Bomber, svält och förtvivlan. Ibland klarar jag nästan inte av att ta in de hemskheter som jag hör om på jobbet och på nyheterna. Kontrasterna till mitt liv här blir så stora. Jag golvas av den tacksamhet jag känner över att jag inte lever i ett krig, över att mina barn inte vaknar till ljud av bomber, över att vårt hus inte rasat. Jag vet inte om du kan känna igen dig?

Jag har en stark vilja att hjälpa. Världens orättvisor får en eld inom mig att brinna, känna att jag måste göra något. Men jag känner också en uppgivenhet. Finns det någon plats där världen inte värker? Kan mina böner, mina bidrag, min vilja att hjälpa på något sätt lindra? Det känns så svårt att inte kunna göra mer.

Jag vill inte blunda för allt det hemska, allt lidande. Jag vill se och jag vill känna att det är fruktansvärt. För det är det. Men jag vill också tro att det finns en ljusare väg framåt. Där stillas min värsta oro något. I tron på att varje kärlekshandling är ett steg i rätt riktning. I tron på att mina bidrag för att lindra mina medmänniskors nöd gör skillnad, om inte för världen i stort så för någon. Och om jag kan göra skillnad åtminstone för en annan människa så vill jag göra det.

Världen värker och jag värker med den. Men jag har inte gett upp, och jag har inte tappat hoppet. Jag kommer att fortsätta att göra det lilla jag kan för att hjälpa, stötta och förändra.

Text av Victoria Gillberg, kommunikatör på Diakonia