Vad drömmer du om?

Om några månader fyller jag 35 år. Det känns som jag precis börjat hitta min väg och att jag bara upplevt en liten del av allt som kommer vara mitt liv. 35 år är medellivslängden för transkvinnor i Latinamerika. Jag ryser när jag tänker på det.

Jag vill egentligen inte börja i den änden. Jag skulle vilja skriva om något mer positivt. För ibland blir jag så trött på att fokusera på våldet och morden vi hör om varje dag här i Latinamerika. Men det går inte att inte prata om det för det är liv det handlar om.

– Det är svårt att vara transkvinna i Peru, säger Isabella och ser ner på sina händer.

Hon fortsätter allvarligt:
– Det handlar om att inte kunna bestämma över sin egen kropp, att inte bestämma vem man får älska. För då blir man hotad, slagen, och ibland till och med dödad.

Jag träffar Isabella på ett kafé i Lima, det är en varm dag och mycket turister i området. Vi lämnar kafét och går långsamt ner mot havet. Lima ligger vid stillahavskusten och vinden och vågorna är alltid starka. Isabella tar selfies och skrattar när hennes hår blåser in över ansiktet.

– Människor vill få mig att säga att jag föddes i fel kropp, men för mig är det inte sant, en kropp kan inte vara fel. Hur jag väljer att förändra den är en helt annan sak. Alla människor gör förändringar i livet. Den här förändringen var avgörande för mig, säger hon.

De där orden fastnade, för Isabella har rätt. Vi gör alla förändringar hela tiden och skapar våra liv och identiteter. Även om många beslut vi tar ifrågasätts så är skillnaden att Isabella utsätts för hot, våld och diskriminering för något som är en rättighet.

Efter vårt möte känner jag mig frustrerad. Jag tänker på hur fruktansvärt orättvist det är. Att inte Isabella ska få leva som hon vill utan att vara rädd. Utan att bli utsatt för diskriminering. Att hon inte bara ska kunna vara den hon är.
Sen tänker jag på siffran 35 igen.
Och så tänker jag på allt jag fortfarande drömmer om att göra i mitt liv.

Text av: Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika