Tavlan från Maputo

Ett par steg in i hallen bara och den lyser mot en, omöjlig att missa. Den stora oljemålningen från Moçambique. Med sina mustiga färger, kraftfulla penseldrag och uttrycksfulla gestalter. Många är det som första gången de ser den har stannat till i förundran. Och jag får chansen att berätta.

Om platsen och sammanhanget där den kom till – och om Jossy. Gatpojken som hade suttit och ritat så fina figurer på marken. Och om kvinnan från den lilla lokala människorättsorganisationen i Maputo som anade en talang och erbjöd honom uppdraget att måla deras julkort kommande jul.

Tiden gick och Jossy blev en som, förutom att få möjlighet att utveckla sina konstnärliga talanger, kom att tillsammans med andra kämpa för mänskliga rättigheter och människors tillgång till grundläggande samhälls-service. Det var den Jossy jag 2001 fick träffa. Som visade mig lite av sina verk och som jag fick köpa den oemotståndliga tavlan av. Tavlan som berättade om kampen, kärleken, musikens kraft – och, svårare att urskilja men ändå där, hoppet och längtan efter frihet gestaltat i en vagt antydd fågels skepnad.

Organisationen jag besökte i Maputo sysslade inte explicit med kulturprojekt. Men för mig blir tavlan en ständig påminnelse om nödvändigheten i att bidra till att människor ges möjlighet att växa och utvecklas, till att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och att orättvisorna bekämpas.

Så roligt det skulle vara att nu 20 år senare – om man råkade ha vägarna förbi Maputo – se hur Jossys konstnärskap utvecklats och naturligtvis hur människorättsarbetet utvecklats vidare. Nu ligger ju Maputo inte nästgårds precis men bara ett klick bort kan jag på Diakonias hemsida läsa om situationen – både om vad som uppnåtts och hur mycket som fortfarande väntar på att göras.

Mitt köp av denna enda tavla förändrar inte världen. För Jossy var det en substantiell inkomst då och en bekräftelse på hans goda förmåga, nog så viktigt. Men skall världen förändras krävs långsiktighet och kontinuitet. Och beredvillighet att avstå något av det överflöd många av oss lever med. Diakonia har alltid – långt före Maputobesöket – varit viktigt för mig. Diakonias arbete ger mig möjlighet att reflektera över sakernas tillstånd i vår värld. Det ger mig möjlighet att kontinuerligt dela med mig till något viktigt. Det är därför jag när det varit möjligt tagit vara på möjligheten att ge en Diakoniagåva – till medarbetare, till jubilarer och vid andra viktiga händelser.

Kanske är det ändå att vara månadsgivare som är mitt viktigaste givande. För långsiktigheten. Och för att jag annars så lätt hade glömt bort betydelsen av det kontinuerliga delandet av en del av mitt överflöd till en värld som behöver mänskliga rättigheter och rättvisa. Tavlans ständiga påminnelse till trots.

Lennart Henriksson
Månadsgivare till Diakonia