Regeringen bryter löften om ökat stöd

Regeringen lever inte upp till sina löften om ökat stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte heller civilsamhället får det stöd som utlovats. Det får stora konsekvenser för allmänhetens insyn i biståndspolitiken, samtidigt som utsatta människor världen över riskerar att få livsavgörande insatser indragna.

Efter en höst utan samtal med civilsamhället presenterade regeringen sitt regleringsbrev till Sida, precis innan jul. Brevet gjorde det tydligt att vi har en regering som prioriterar närområdet, svenska intressen och kortsiktighet. Regeringen vill också att biståndet kopplas till handel och migration, vilket är tvärtemot principerna för biståndseffektivitet.

I regeringsförklaringen lovades ökat stöd för demokrati, mänskliga rättigheter och för kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Även ett utökat och effektiviserat klimatbistånd och ett ökat bistånd till det civila samhället utlovades. Det är löften regeringen nu bryter.

Nu minskar samtliga anslag till civilsamhället, i vissa fall mycket kraftigt. Att biståndsministern erkänner civilsamhällets viktiga arbete för global utveckling och framhåller deras viktiga lokala förankring men samtidigt minskar deras stöd är inte trovärdigt. Det är motsägelsefullt. 

Eftersom utvecklingssamarbetet sker på platser utanför Sverige, ofta långt bort, behövs resurser för att röster från de som tar emot och påverkas av svenskt bistånd ska höras. Svenska skattebetalare ska veta vad biståndspengar används till, samtidigt som berättelserna bidrar till kunskap som kan matas tillbaka in i det svenska beslutsfattandet. Det är avgörande att ta tillvara på berörda människors erfarenheter och unika kunskap om vi ska ha ett hållbart och kvalitativt bistånd.

Biståndsministern talar om behov av ökad transparens om vad biståndet används till. Det är därför märkligt att regeringen beslutar att nästan helt avveckla den strategi som syftar till att informera svenska folket om biståndets resultat. Det radikalt minskade stödet hindrar även möjligheten att granska beslutsfattare och deras hantering av biståndet, vilket är tveksamt ur ett demokratiskt perspektiv. Vi ser med oro på att insynen i svensk biståndspolitik kommer att minska.

Ukraina, närområdet och svenska intressen, inte behov eller resultat, kommer vara prioritet för regeringens biståndspolitik – på bekostnad av andra länder. Problemet är att politiken genomförs utan seriösa konsekvensanalyser.

Demokratin i världen är på tillbakagång, mänskliga rättigheter kränks dagligen, och enligt FN kommer det med dagens takt att dröja drygt 300 år att uppnå jämställdhet. Vi ska givetvis stödja Ukraina, men stöd till ett land får inte betyda att Sverige överger kampen för demokrati globalt.

Det är positivt att regeringen inte beslutat att helt fasa ut länder eller strategier utan talar om att utreda och bereda. Men det är viktigt att det blir en öppen process och vi förväntar oss att regeringen etablerar en transparent dialog med berörda biståndsaktörer. Vi har den kompetens som behövs för att vi gemensamt ska kunna effektivisera biståndet och uppnå målet att bekämpa fattigdom.

Att göra stora förändringar utan att involvera biståndets mottagare och organisationer med stor erfarenhet och kunskap leder till ett ineffektivt bistånd. Modernt bistånd utgår från mottagarnas deltagande, deras behov och egna prioriteringar.