Nya biståndspolitiken överger de allra fattigaste

Ljusglimtarna i regeringens nya biståndspolitik är prioriteringar på att bekämpa förtryck och på att stärka kvinnors och flickors egenmakt. Samtidigt ser vi en biståndspolitik som går från lokala behov i fokus till förmån för svenska intressen. Diakonia ser en reformagenda för biståndet som rör sig bort från länder där behoven är som störst.

När regeringspartierna efter månader av förhandlande nu presenterat sin nya biståndspolitik ser vi prioriteringar på att främja frihet och bekämpa förtryck och på att stärka flickors och kvinnors frihet och egenmakt, något som Diakonia välkomnar.

– Den färdigförhandlade reformagendan är betydligt bättre än tidigare läckta versioner. Vi ser till exempel större betoning på demokrati och mänskliga rättigheter, konstaterar Mattias Brunander, som är generalsekreterare på Diakonia.

Han lyfter också fram att jämställdhetsperspektivet har utvecklats och är mer närvarande än i tidigare dokument. Att regeringen nu har skrivningar om att bekämpa skadliga normer och främja kvinnors politiska deltagande och inflytande är i linje med en utvecklingspolitik där jämställdhet är en förutsättning för riktig rättvisa.

Men det står också klart att det blir ett starkt fokus på att mobilisera privata medel och att främja svenska intressen såsom svenska företags exportmöjligheter och att främja återvändande i migrationspolitiken.

– Att utgå från givarnas intressen är varken effektivt eller modernt bistånd, det visar forskningen tydligt. I stället behöver biståndet utgå från lokala behov, definierade av de människor som bor där, säger Mattias Brunander.

Handel har länge varit en integrerad del av biståndet. Med fokus på svenska företags intressen blir konsekvensen att biståndet förskjuts från fattiga länder där det saknas förutsättningar för handel, till medelinkomstländer.

Mattias Brunander ställer sig också frågande till regeringens satsning på att villkora biståndet i syfte att mottagarländerna tar emot sina medborgare.

– Så lite som två procent av biståndet går till regeringar, vilket innebär att biståndet inte är mycket att förhandla med. Eftersom biståndet till stor del går till organisationer som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, kan en odemokratisk och korrupt regim snarast bli nöjd om biståndet försvinner, konstaterar Mattias Brunander.