Med färska minnen från Gaza 

Nyhetsbilderna från Gaza etsar sig fast på näthinnan. Sönderbombade hus, blodiga barn, vita bylten som jag vet är döda kroppar, många väldigt, väldigt små. Kanske två-tre år.  

Jag följer maniskt nyhetssändningarna. Letar i bilderna efter byggnader jag känner igen, ansikten som verkar bekanta. Försöker utröna var de senaste bomberna har slagit ner, vilka områden som har förstörts.  

Det har bara gått fyra veckor sedan jag var där. På plats. Två dagar innan Hamas genomförde sin fruktansvärda attack mot Israel och helvetet bröt loss lämnade jag Gaza. Om jag hade skjutit upp min resa ett par dagar skulle jag ha varit där nu, instängd i Gaza, utan någon möjlighet att skydda mig mot bomberna, mot hungern eller törsten. Om jag hade varit vid liv. 

Jag var där för att besöka Diakonias Barnboksprojekt. På bibliotek och i skolor träffade jag barn som genom läsning och kultur fick hjälp att drömma, att tänka fritt, att uttrycka sina innersta tankar. Genom Barnboksprojektet skapar vi trygga rum där barnen får hjälp att bearbeta svåra upplevelser. Och det var en fröjd att få träffa alla smarta, söta, spralliga barn. En glädje att se dem leka och busa, skratta och prata allvar.  

Nioårige Ghaith gav mig en teckning. Det var ett gult, stort hus. Utanför stod ett par träd med gröna lövverk. Han sa att han ville bo i ett stabilt, bra hus, och ha en trädgård där han kunde sitta och känna sig lugn. 

Ghaith bjöd hem mig till familjens hus i ett flyktingläger i norra Gaza. Där bodde han med sin mamma, pappa, två systrar och två bröder. Hans pappa berättade för mig att Ghaith ofta ritade just hus. För han var så rädd för bomber. Han hade upplevt hur grannhus hade bombats, och han önskade sig ett stabilt hus som kunde stå emot bomber.  

Det var före den 7 oktober. Innan kriget började. Medan Gaza fortfarande var en svår, men vacker plats att bo på. Idag finns inga trygga rum i Gaza. Kriget är överallt. 

En av dem jag träffade i Gaza var den 24-årige konstnären Mohammed Sami. Han jobbade som ungdomsledare i vårt Barnboksprojekt. För ett par veckor sedan tvingades han lämna sitt hem och söka skydd på ett stort sjukhus. Där fanns massor av barn, som precis som han hoppades att sjukhuset skulle vara en trygg plats. Han samlade barnen, lekte lekar, gav dem psykosocialt stöd. Tillsammans med barnen städade han en av innergårdarna för att de skulle känna att de gjorde något positivt, mitt i allt det svåra. För ett ögonblick hjälpte han dem att glömma kriget. Mohammed dog när Al Ahli-sjukhuset sprängdes. Och barnen dog också. 

Innan jag åkte till Gaza besökte jag Barnboksprojektet på Västbanken. Där möttes jag av samma glädje, samma kreativitet och engagemang som i Gaza. Där fortsätter Barnboksprojektets aktiviteter, och så snart det är möjligt kommer verksamheten i Gaza att vara igång igen. Redan nu, mitt i kriget, gör projektets ledare storverk, som Mohammed gjorde. De samlar barnen som finns i deras närhet och engagerar dem, ser dem och stöttar dem. 

Jag tittar på bilderna från mitt besök i Gaza. Och jag har svårt att begripa att det är samma platser som visas i nyhetsinslagen. Tusentals människor har dödats. Tusentals barn. Det måste få ett slut.  

Text av Lena Hansson, kommunikatör för Diakonia i Mellanöstern