"Jag är fortfarande vid liv"

I fyra månader har Ziad Mousa, Feda Al-Hassanat och Ahmad Ashour levt i ett helvete. De jobbar alla tre för vårt barnboksprojekt i Gaza. Kriget har slagit deras liv i spillror.

Ziad Mousa börjar varje dag med ett enkelt meddelande på Instagram. ”I am still alive”. Så har det varit i fyra månader nu.

– Jag och min familj mår okej fysiskt. Men det är svårt, mycket svårt. Snälla, bed för oss, säger Ziad.

Från Feda kommer livstecknet i form av en video på en natthimmel som lyses upp av bomber.

– Så här tillbringade vi vår natt, förberedda på döden som inte kom, skriver hon.

Det saknas ord för att beskriva situationen i Gaza idag. Över 25000 människor har dödats, många av dem barn. Över 65000 har skadats. Vi ser bilder på barn vars kroppsdelar amputeras utan bedövning, läser om kvinnor som gör kejsarsnitt utan smärtlindring, och hör svaga röster från människor som fortfarande är vid liv under rasmassor. Biståndsarbetare, sjukvårdspersonal och journalister dödas. De flesta Gazabor kan inte ens äta ett mål mat om dagen. En fjärdedel svälter. Sjukdomar sprider sig och det saknas vård. Det råder brist på vatten, mediciner, filtar, tält – ja allt. Nu har dessutom vintern slagit till med kyla och regn. Lidandet är enormt.

Mitt i detta står Ziad, Feda och Ahmad. De har själva tvingats fly sina hem, precis som de flesta andra Gazabor. Och de har själva förlorat nära vänner och familjemedlemmar.

– Jag är nära döden varje dag. Skräcken jag känner är obeskrivlig. Jag är vid liv, men jag känner mig inte levande säger Feda.

Trots kaos och egna svårigheter samlar Barnboksprojektets ledare barn som finns i tältläger och tillfälliga boenden till små stunder av aktivitet. De leker, sjunger, ritar och berättar sagor. De lyssnar på barnen och hjälper dem att för ett ögonblick tänka på något annat än våld, död och skräck.

– Vi är tvungna att göra något. Barnen mår så dåligt. De är livrädda. Mitt i kriget och livrädda. När vi kommer och pratar med dem så är det som att de väcks till liv igen. Skräcken släpper taget om dem för en liten stund, säger Ahmad Ashour, som är chef för Diakonias samarbetsorganisation Tamerinstitutet och Barnboksprojektet i Gaza.

Diakonia har också kunnat distribuera förnödenheter inne i Gaza, tack vare gåvor till vår katastrofinsamling. Och så fort det är möjligt att föra in mer mat, filtar och annat som behövs så står vi redo att göra mycket mer.

Ziad tvingades fly sitt hem när israeliska marktrupper intog området i början av december. Sedan dess har han tvingats fly från tillfälliga boenden många gånger om. Hans hem är totalförstört.

– Mitt rum har förvandlats till sten och aska. Alla tillhörigheter, alla minnen är borta. Jag tänker på allt jobb som krävdes för att bygga vårt hus och kontrasten; hur israelerna bara bestämde sig för att förstöra det. Det får mig att känna hopplöshet, säger han.

Det är med tunga steg han går omkring i sina hemkvarter.

– Vi bär tyngden av våra trötta kroppar. Vi går genom våra kvarter, som har jämnats med marken, vi går över rester av hus, som en gång stod upp, vi letar oss fram genom raserade gator. Går förbi hastigt tillkomna gravplatser, som vittnar om smärta och förlust. Det här är inte bara mina dagliga steg, det här är ett eko av mer än två miljoner Gazabors resa, skriver Ziad.

Det är inte bara bostäder som har förstörts. Allt ligger i ruiner.

Efter fyra månader av krig, död och förstörelse är Gaza en plats i ruiner, och befolkningen är förlamad av skräck.

– När kriget är över kommer vi att tillbringa resten av livet med att försöka utplåna rädslan ur våra ögon, säger Feda.

Behovet av stöd till Gazas sargade befolkning kommer att vara stort, långt efter att kriget tar slut. Men först måste nu bombningarna upphöra och hjälp tillåtas komma in. Situationen är akut och förvärras för varje dag som går.