– Har du varit på fältet, Unni?

Frågan är nyfiket ställd med en förhoppning att hitta någon som fått se Diakonias verksamhet på nära håll. Men svaret var nej. Jag hade aldrig varit ”på fältet”. Förrän nu.

Min första resa i tjänsten för Diakonia gick av stapeln en varm vecka i maj. Hemma i Sverige började allt knoppas och blommorna slå ut, men värmen som mötte mig när jag landade i Thailand var av en annan sort. Thailand alltså. Detta semesterparadis med långa vita stränder och närheten till sol och bad och som så många svenskar besökt före mig. Men jag såg inget av det landskapet. Min resa gick i stället till de norra delarna av landet. Till Mae Sot som ligger på gränsen till Myanmar. Befolkningsmässigt är staden som en medelstor svensk stad, men sammansättningen av människor skiljer sig från övriga thailändska städer. Här bor många migranter. Människor som har valt att lämna sitt land på andra sidan floden för att (förhoppningsvis) få en bättre tillvaro i Thailand.

I stället för stränder med bungalows besökte jag gator med så kallade gömda områden. Områden där människor lever i det dolda. Majoriteten av de vuxna är anställda på fabriker, framför allt textilfabriker, och det är i många fall arbetsgivaren som ser till att de anställda får ett ”boende”. Ett sådant boende är en nedlagd fabrikslokal. Där har tunna väggar satts upp för att skapa rum åt familjer. Rum på bara några kvadratmeter där upp till elva familjemedlemmar lever tillsammans. Sammanlagt bor det 150 personer i den gamla fabriken och alla delar på tre toaletter.

Överallt är det barn. Nyfikna, glada, intresserade barn. Som ler, vinkar och uppmärksammar mig på detaljer. Det är de här barnen som Diakonias skolprojekt finns till för. De här barnen, vars föräldrar arbetar med att sy kläder som vi i västvärlden bara använder några få gånger innan de slängs. I fabriker utan luftkonditionering, med plåttak som solen värmer upp och som förstärker ljudet av minsta regndroppe. När vi är där har regnperioden just börjat. Och fascinationen som ljudet av regn mot plåttak har fått mig att känna tidigare, eftersom det påminner mig om alla läger där ett stilla sommarregn rensat luften, får en annan betydelse nu. Ljudet är öronbedövande. Men arbetet pågår.

Jag slås av den generositet som vi möts av. Så fort vi anländer letas det fram mattor för oss att sitta på. De vill att vi ska sitta bra. Vi som kan välja att lämna när vi vill.

Jag är så ovan. Så novis. Visst har jag sett bilder på tv. Men det är något annat att vara på plats. Men vad är det då som får kinderna att vätas av mer än bara regn? Det är mina kollegor. Att Diakonia gör skillnad. I mina kollegor ser jag en genuin vilja och ett driv att förändra. Att arbeta på en biståndsorganisation är inte högstatus i Thailand. Ändå har flera av dem kraften att stanna kvar. Modet att prata med alla oavsett om det är en militär, en orolig chef för textilfabriken eller ett skolbarn. För barnen till textilarbetarna har inte samma möjligheter som de thailändska barnen eftersom all undervisning i den statliga skolan är på thai. Men Diakonia stöttar skolor där barnen får undervisning utifrån sina förutsättningar och rustar dem för framtiden.

Mina kollegors arbete handlar om att möta människor. Att skapa förtroende. Det är därför jag har möjligheten att se de här platserna. Deras närvaro är en biljett till en annan del av Thailand.

– Har du varit på fältet, Unni?

Mitt svar blir som artistens Lalehs.
– Jag var nära. Jag var där.

Text av Unni Jonsson, projektledare Diakonia