För varje flicka som slipper packa väskan blir världen ljusare

”Måste ni flytta hem till svärföräldrarna direkt när ni har gift er eller är det okej att vänta lite?”
När frågan kommer blir jag nästan lite fnissig, jag ser framför mig hur det skulle se ut om jag, min man och våra tre barn allihop flyttade in i mina svärföräldrars lilla tegelvilla i den skånska småstaden. Men jag samlar mig snabbt och svarar hur det brukar se ut i Sverige när man har gift sig.

Vi sitter på marken i en ring, eller åtminstone något som liknar en ring, det är folk överallt. Vi är i den lilla byn Bhuiyapara, på landsbygden i Bangladesh, bara några hundra meter från den indiska gränsen. Vi har fått se ett fantastiskt uppträdande med traditionell dans och musik, och precis som på alla ställen vi har kommit till är det ett storslaget mottagande, blommor sticks i händerna på oss och vi får vandra längs en vackert dekorerad stig fram till samlingsplatsen.

Det är byrådet vi träffar, men alla i hela byn har samlats. Vi har ställt en massa frågor om hur de jobbar tillsammans för att lösa problem och vad den lokala organisationen som Diakonia förmedlar sitt stöd genom bidrar med. Det är mycket som har förändrats sedan arbetet började – kvinnor har fått mer inflytande, det är mindre våld i hemmen och tjejerna har fått lära sig cykla – denna fantastiskt smarta idé som gör att färre blir bortgifta för att de har ett sätt att ta sig till skolan utan att bli trakasserade, och får en helt ny rörelsefrihet.

Men så säger vår kollega från Diakonias Bangladeshkontor till byrådet – ni kanske har några frågor om hur det är i Sverige? Och vi peppras med frågor om vad flickor får göra, vad pojkar får göra, om det är tryggt att gå själv på gatorna för en kvinna och så den där frågan om svärföräldrarna då.

Skrattet sätter sig i halsen när jag inser att de som gifter sig och flyttar hem till svärföräldrarna är unga tjejer. Fortfarande är det så att runt hälften av alla tjejer i Bangladesh är gifta innan de fyller 18. Och så tänker jag på min egen 16-åriga dotter och det där skojsiga scenariot med den skånska villan kändes inte så skojsigt längre.

En liten stund känns avståndet mellan våra världar nästan oöverstigligt långt, men det tar inte särskilt lång tid att komma ihåg att vi vill samma sak, vi som rest från Sverige och sitter där med våra oförtjänt vackra blommor i händerna, och kvinnorna framför oss som lever i en verklighet där deras döttrar förväntas bli fruar och mammor redan som unga tonåringar.

Vi vill se våra barn må bra, utvecklas och vara sig själva. Vi vill att de växer upp i trygghet och att de får blomma ut i sin fulla potential.

Det är en bra bit kvar tills alla tonårstjejer på denna jord har den möjligheten, och inte sällan känns det som att utvecklingen snarare går bakåt än framåt när man tittar på dagens på många sätt dystra och mörka värld. Men för varje flicka som lär sig cykla, för varje tonåring som får spela fotboll i stället för att packa väskan och flytta hem till sina svärföräldrar, för varje människa som får blomma ut blir världen lite, lite mer rättvis, jämlik och hållbar.

Text av Sofia Hallonsten, chef för insamling och kommunikation på Diakonia