Därför måste vi stödja Nicaraguas kamp för demokrati 

Demokratin minskar i världen. Nicaragua följer den negativa trenden. Landet har gått från att minska det demokratiska utrymmet till att bli helt auktoritärt.

Ingen politisk opposition tillåts utmana det styrande partiet – eller snarare det styrande presidentparet, ex-revolutionären Daniel Ortega och hans fru Rosario Murillo. Hittills har mer än 5000 organisationer förbjudits. Oberoende medier och alla andra potentiellt kritiska röster har tystats. Över en miljon människor har lämnat landet och hälften av den återstående befolkningen på nästan 7 miljoner överväger att göra detsamma.

Nicaragua bryter öppet och grovt mot artikel 15 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna genom att de har tagit ifrån egna medborgare deras medborgarskap.

Allt det här kände jag till innan jag nyligen besökte grannlandet Costa Rica. Ändå var jag inte förberedd på hur mycket som ändå gick att göra givet dessa omständigheter.

Flera av Diakonias samarbetsorganisationer från Nicaragua har flyttat sin verksamhet till Costa Rica. Jag pratar med med Faviola, Elvira, Adilia, Yader, Juan Carlos och många andra. De har alla tvingats välja mellan fängelse, döden eller exil. De är flyktingar från alla samhällsskikt som funnit en fristad i Costa Rica och i varandras sällskap.

Jag talar med kvinnor från Nicaraguas karibiska kust, som försöker bygga ett liv för sina barn. Jag möter människor som kämpar med traumatiska minnen, människor som söker hopp, som saknar sin familj och sitt hemland, som försöker anpassa sig till ett nytt liv i det nya landet. Jag imponeras av deras styrka, deras förmåga att resa sig och deras vilja att berätta om sina erfarenheter.

Arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter i Nicaragua fortsätter, men inte i Nicaragua. Det fortsätter där det inte kan stoppas – utanför Nicaraguas gränser. Flyktingar organiserar sig och kämpar tålmodigt, med övertygelsen att den nuvarande regimen en dag ska falla, att ingen regim för alltid kan gå emot sin befolknings vilja och rättigheter. Frågan är hur länge regimen kan hålla tillbaka förändringen. Nästa fråga är vilken maktkamp som kommer att utspela sig när det händer och hur man förbereder sig för det. Säkert är att såväl militären som den privata sektorn står i startblocken för att tillskansa sig makt.

Så vad är då strategin för att göra detta auktoritära, styre så kort som möjligt? Svaren kommer successivt under mitt besök. Här är de:

Om man tittar på bilder från massdemonstrationerna i Nicaragua 2018 blir det tydligt att demonstranterna kände till vilka demokratiska rättigheter de hade. De kände också till statens skyldigheter och de var trötta på en ihålig demokrati och politiker som inte tjänade folket.

Medborgare som känner till sina rättigheter är ett hot mot regimen. Därför började makthavarna snabbt att minska det demokratiska utrymmet. Utmaningen nu, när demokratin är borta, är att folkets engagemang behöver näring för att vara redo när öppningen sedan kommer, för att inte mäktiga intressen ska köra över folket. Exilorganisationerna hjälper till att hålla engagemanget vid liv och skapa sammanhållning genom att ordna debatter, utbildningar och en plattform för dialog. De hjälper till att bana väg för den demokrati som folket vill ha och förtjänar.

Om historieskrivningen lämnas åt den nuvarande regimen blir den inte rättvisande. Legitima röster förvandlas till terrorister och förrädare, oppositionellas landsflykt framställs som något positivt. Därför måste alla fakta studeras, analyseras och dokumenteras. Det gäller även de människorättsbrott som fortfarande väntar på rättvisa.

Analyserna fungerar också som underlag för internationellt påverkansarbete och internationella rättsliga åtgärder. Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har kommit fram till att den nicaraguanska staten har gjort sig skyldig till flera brott mot mänskliga rättigheter, bland annat föreningsfriheten, rätten till en rättvis rättegång och rättsligt skydd. Genom våra samarbetsorganisationers nätverk och genom att tillhandahålla information har en argentinsk domare öppnat en utredning för att fastställa om presidenten och vicepresidenten är ansvariga för brott mot mänskligheten, vilket redan den FN-ledda expertgruppen för mänskliga rättigheter har konstaterat.

Flera regeringsmedlemmar har blivit sanktionerade av olika länder. Det kan också bli aktuellt att Internationella brottmålsdomstolen i Haag tar upp fall av tortyr och indragna medborgarskap. Den juridiska pressen måste fortsätta, inte för att det kommer att få den nuvarande regimen att backa, men som en tydlig signal till andra mörka krafter som väntar i kulisserna.

Situationen är så upprörande, självisk och cynisk. Och mitt i detta kämpar Nicaraguas civilsamhälle bestämt och motståndskraftigt för en hållbar demokratisk framtid. De är övertygade om att tiden kommer och de vet att så länge de kämpar så kommer de att nå sitt mål. Men vi vet också att de som kämpar behöver vårt stöd. De måste bearbeta sina egna trauman, de måste få ork att inte ge upp.

Så, där har vi det – hopp och beslutsamhet mitt i mörkret. Det nicaraguensiska folkets kamp för demokrati fyller mig inte bara med indignation, utan främst med inspiration och kunskap. Och det är ett tungt, men värdefullt exempel på modernt utvecklingssamarbete. Nicaraguas situation är tyvärr inte unik i dagens värld.

Jag erkänner att jag väljer ordet "modern" av en annan anledning. Den svenska regeringen vill tydligt framhålla att de moderniserar svenskt bistånd, främst genom att betona handelns betydelse och koppla den till svensk export. Internationell handel är förstås avgörande för utveckling på en generell nivå, men det är inte en strategi för att stödja de modiga människor jag mötte i Costa Rica. Det är inte vad de efterfrågar. Människor vill ha rättvisa, de vill få tillbaka sitt land, de vill ha rättigheter och de vill också ha försörjning, men även då är internationell handel inte precis vad de har i åtanke, utan snarare att starta småföretag som bagerier, frisörsalonger och restauranger.

Den svenska regeringen tycker att demokratisk utveckling kan mätas genom en regerings eller en stats prestationer. Men situationen i Nicaragua visar att den nicaraguanska regeringens usla prestationen faktiskt är en reaktion på folkets demokratiska kapacitet.

Om det är svårt att förstå regeringens rädsla för att släppa makten, står det oftast mycket mer på spel än så. Bristen på demokratiska mekanismer för kontroll och balans föder korruption som inget annat, eftersom tillfället gör tjuven. Diktatorer och auktoritära makthavare i allmänhet är inte bara rädda för att förlora makten. Om rättssamhället återupprättas kastas makthavarna sannolikt i fängelse för lång tid. Och när historieskrivningen rättas till känner de sig troligen förnedrade. Så därför möts kraven på demokrati med så starkt motstånd.

Jag hoppas att du förstår varför vi måste fortsätta kämpa och stödja folket i Nicaragua, var de än befinner sig.