Brev från Gaza: Jag är livrädd

Situationen i Gaza blir allt mer desperat. Mitt i kriget finns alla barn som deltar i vårt Barnboksprojekt, och de ledare som jobbar med barnen. En av dem är Ziad Mousa, som är fast inne i Gaza City.   

– Trots att tusentals familjer i Gaza City har ombetts lämna området så har jag och min familj inte kunnat göra det, skriver Ziad i ett mejl till oss.

En del av dem som flydde söderut, mot områden som skulle vara säkra, möttes av bomber från israeliska styrkor.

– Under en sådan attack förlorade 70 människor livet. Den hemska händelsen fick mig att inse att det inte finns några säkra platser, och att flykt inte nödvändigtvis garanterar överlevnad, skriver Ziad.

I krigets Gaza är nätterna värst. Ziad är rädd för att sova och rädd för långa nätter. Han ligger vaken medan hans familj försöker få lite sömn, men det är svårt på grund av det ständiga bombandet.

– Min uppgift är tydlig: Jag måste vara på min vakt, redo för varje akut situation som kan uppstå. I dessa hemska timmar, i natten, går mina tankar alltid till min familj. Jag ser deras ansikten, varje drag, och skräcken som syns där. Jag lyssnar på deras mardrömmar och hallucinationer, och rädslan som drabbar mig är kvävande. Rädslan att förlora dem, eller att de skulle förlora mig. I dessa vidriga stunder önskar jag att min existens kunde förvandlas till en skyddande plats för min familj, en plats där den onda stormen som omger oss inte når in, skriver han.

– När morgonen kommer är vi tacksamma för att vi har överlevt natten. Att vi fortfarande lever.

Tusentals människor, många av dem barn, har dödats under drygt tre veckors krig i Gaza. Hundratals saknas under rasmassorna.

– Ingen har ställts till svars för detta. De döda är inte siffror. Bakom varje siffra finns en människa med drömmar, berättelser och önskningar som ännu inte uppfyllts. De här händelserna är inte naturliga eller försvarbara, de bryter mot principer som ses som grundläggande i alla religioner, konstitutioner, internationella lagar och konventioner, skriver Ziad.

Han lever i ständig skräck att förlora vänner, familj och grannar. Han berättar om sin nära vän, 24-årige Mohammed Sami Quraiqa’a, som dödades i explosionen i Al Ahli-sjukhuset. Mohammed som var ungefär jämnårig med Ziad, var en ambitiös konstnär och även han jobbade som ledare i Barnboksprojektet.

– Vi träffades nästan varje dag. Han var så positiv, kreativ och hade alltid lätt att samarbeta. Han brukade berätta om sina planer och idéer, han bar på så mycket kärlek och hopp.

Innan sjukhuset exploderade hade Mohammed samlat en grupp barn, som precis som han själv hade sökt skydd där, i hopp om att det skulle vara säkert. Han lekte med barnen, lyssnade på dem och gav dem psykosocialt stöd. Han hjälpte dem att glömma kriget för ett ögonblick. Även barnen dödades.

– Deras hopp, deras drömmar utplånades och begravdes tillsammans med dem. Den natten var en av de svåraste jag någonsin upplevt, skriver Ziad.

Samtidigt som Ziad berättar om sin vän Mohammed är han orolig för att hans tid inte ska räcka till för att berätta om alla andra unga själar som står honom nära, som Khalid, Salah, Lamia, Youssef, Ahmed, Mohammed, och det lilla barnet, Hala.

– Mina vänners hem, deras ägodelar, drömmar och hopp existerar nu bara som fragment av ett svunnet minne, skriver Ziad.

Ziad vill ha det alla människor önskar sig. Ett liv.

– Ingen längtar efter att dö och ingen tycker om krig och mord. Vi delar alla en önskan om att få leva, att få må bra. Min önskan är att den här floden av blod upphör, så att vi inte förlorar fler vänner, föräldrar och grannar.

Och han riktar sig till oss alla när han säger:

– Det åligger det internationella samfundet och omvärlden att ta sitt ansvar och se till att internationella lagar efterlevs, rättvist, utan diskriminering. Israel måste hållas ansvarigt för sina brott mot palestinier.

Han säger att vi nu har nått en brytpunkt.

– Vi är trötta, utmattade av våldet som aldrig tar slut, av förstörelsen som förföljer oss varje dag på grund av den israeliska ockupationen. Vi palestinier vill ha våra legitima rättigheter precis som resten av befolkningen i den fria världen.