"Biståndet handlar om vilka vi vill vara"

Det pågår en politisk dragkamp om biståndet – där Moderaterna vill sänka biståndsbudgeten, Kristdemokraterna vill behålla den nuvarande nivå på en procent av BNI, medan Miljöpartiet snarare vill öka biståndet. Diakonias policy- och påverkanschef Mattias Brunander har lyssnat på vårt poddsamtal mellan Gudrun Brunegård, Kd, Camilla Hansén, Mp och Helena Storckenfeldt, M, och ger här en personlig reflektion.

Även om alla inte är överens om allt i detta spännande samtal gör det mig upplyft, och lite stolt. Jag vet att det inte är vilka ledamöter som helst vi just lyssnat på, utan partiernas biståndspolitiska talespersoner, men deras positioner är förankrade i partierna och totalt sett finns ett brett stöd bland våra folkvalda för ett starkt svenskt bistånd.

Jag tror alla är överens om att även Sverige skulle gynnas av en värld utan fattigdom, konflikt och katastrof, men jag måste säga att det var uppfriskande att slippa höra de argumenten, det vill säga att partierna inte känner att de måste sälja biståndet till väljarna som något slags försäkringspaket för att vi ska ha det bra.

Apropå det är som sagt nationalismen på frammarsch och många länder vänder sig inåt i ett läge där vi tvärtom behöver mer internationellt samarbete än någonsin om vi ska kunna bromsa klimatförändringarna, om vi ska kunna säkra en rättvis fördelning av vaccin, om vi ska kunna hejda den utbredda skatteflykten där utvecklingsländer går miste om enorma summor de har rätt till för att de flyttas till skatteparadis.

Ni har väl inte missat Pandora Papers som så tydligt visar varför det är mycket snack men lite verkstad bland världens makthavare för att stoppa den globala skatteflykten. Många sitter helt enkelt själva med fingrarna djupt nere i syltburken. Att få bukt med skatteflykten som dränerar världens utvecklingsländer på långt mer än vad de mottar i internationellt bistånd, det, är för övrigt, vad jag kallar nollvision för biståndet.

Så när våra folkvalda politiker från höger till vänster talar som de gjorde idag, då känner jag mig stolt över att vara svensk. Då känner jag mig internationalist och nationalist och alldeles varm inombords på en gång. För det är inte den vackra naturen som gör mig stolt över att vara svensk, den är jag bara tacksam för, utan de politiska beslut vi tagit längs vägen. Beslut som byggt den svenska välfärden, som lagstadgat om allemansrätten, som tagit ställning mot förtryckarregimer. Beslut som får oss att ligga i topp i internationella rankingsystem kring säkerhet, mänsklig utveckling, jämställdhet, demokrati och, som sagt, internationellt engagemang och bistånd. För Diakonias generalsekreterare Lena Ingelstam har rätt - Sverige är en internationell förebild inom dessa områden, så det ska vi vara väldigt medvetna om när vi talar om nedskärningar som riskerar dra med sig en drös andra länder i fallet.

Om Moderaterna vill skära bort en tredjedel av biståndet och samtidigt flytta pengar från utveckling till katastrofbistånd, då talar vi kanske snarare om en halvering av det bistånd som idag går till att bygga motståndskraftiga, demokratiska, jämställda och fredliga samhällen. I så fall, bör påpekas i all välvillig konsekvensanalys, kan det också bli svårt att med någon trovärdighet behålla vår feministiska profil på utrikespolitiken, eftersom mattan då helt skulle dras undan från många av de kvinno- och hbtqi-organisationer och institutioner som idag, tack vare stöd från Sverige, driver jämställdhetsagendan i sina länder. All forskning visar att de är helt avgörande för att flytta fram positionerna i ett samhälle.

Ett sådant skifte i svenskt bistånd representerar helt enkelt inte en nollvision, snarare då noll vision.

Här framläggs också en oro för att ett mål om en viss procent av budgeten riskerar leda till att spendering prioriteras framför resultat. Det är ett rimligt påstående kan man tycka. Bra bistånd ska styras av en bra analys av lokala behov och möjligheter, inte av spenderingskrav. Å andra sidan, om de globala utvecklingsmålen alltså var underfinansierade med 2500 miljarder dollar per år redan före pandemin känns det konstigt att tala om problem på utbudssidan.

Med så enorma behov, och samtidigt så många kompetenta aktörer som står redo att skala upp, handlar det bara om effektiva planeringsprocesser. Exemplet om sena utbetalningar för att till synes bli av med pengarna tror jag syftar på den tid då regeringen flyttade pengar från biståndsbudgeten till flyktingmottagande, och sedan tillbaka igen sent på året.

När vi nu alla verkar vara överens om att de lokala behoven måste styra, passar jag gärna på att framföra vad som många gånger uttryckts från våra samarbetsorganisationer och de förändringsaktörer vi jobbar med ute i världen: att enprocentsmålet ger en stark signal om stabilitet och långsiktighet i det svenska engagemanget till de som kämpar för demokrati, jämställdhet och utveckling medan många andra givarländer uppfattas som mer opålitliga och nyckfulla. Kom ihåg professorns ord från Tanzania om att demokrati sällan utvecklas linjärt. Som regel handlar det om att hänga kvar i en maktkamp som går upp och ned och fram och tillbaka, precis som i vår svenska demokratiseringsprocess. Minns Gustav V:s sista försök i borggårdstalet att hålla fast vid makten, framgångsrikt först, men sen kom svaret från folket och demokratins slutgiltiga genomslag i Sverige.

Däremot är det helt sant att det svenska biståndet förstås är en fråga om prioriteringar och det är klart att det finns stora behov även på hemmaplan. Men i en tid då andelen människor i världen som bedöms leva i fria samhället krupit ned till 13 procent, i en tid då världen behöver rustas både för att överleva klimatförändringarna och för att bromsa dem, i en tid då kampen för jämställdhet och sexuella rättigheter möter stort motstånd i många länder, i en tid då miljoner människor just förlorat sina jobb… det är inte en tid då vi får för oss att halvera vårt bistånd. Nu är en tid att visa internationellt ledarskap i dessa ödesfrågor innan de alla faller över oss.

För bistånd handlar inte bara om katastrofhjälp eller att lära människor att fiska. Biståndet är ett av våra viktigaste verktyg för att ta ställning i globalt avgörande frågor, ett verktyg för att stötta och alliera oss med de krafter i världen som står upp för värden som mänskliga rättigheter, demokrati, solidaritet, rättvisa, jämställdhet, och internationella lösningar på globala problem som klimatförändringar och skatteflykt. För inget av detta kommer att lösa sig av sig självt eller av någon osynlig hand.

Biståndet handlar om hur mycket ansvar vi vill ta för detta. Det handlar om vilka vi vill vara. Därför känns det passande att avsluta med en annan källa till nationell stolthet, Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta:
“Då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.
"Varför då? undrade jag."
"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort."