Ahmad i Gaza: Det blir värre för varje dag som går

– Jag sover inte på nätterna. Jag ligger bara och tittar upp i taket, hör bombningarna och hoppas att taket inte ska falla ner över mina barn, säger Ahmad Ashour, som är chef för Diakonias samarbetsorganisation Tamerinistitutet och Barnboksprojektet i Gaza.

Det är sen eftermiddag när jag får tag på Ahmad. Jag frågar hur han mår. Han svarar att han är helt utmattad.

– Kriget är hemskt. Det blir värre för varje dag som går. Den förra natten var fruktansvärd.

I bakgrunden hör jag smällar.

– Det är bomber, svarar Ahmad.

Så kommer en väldigt kraftig smäll, och jag frågar om han är rädd.

– Förlåt, jag måste nog lägga på. Bomberna är så nära, jag vill vara hos mina barn, säger han.

Dagen efter gör vi nya försök. Vi hinner prata en stund innan internet bryts.

– Det Gaza som fanns före den 7 oktober, det finns inte längre, säger Ahmad.

Nu kommer dessutom vintern och det börjar bli kallt i Gaza.

De flesta av oss har inte fått med oss varma kläder när vi lämnade våra hem. Så barnen fryser, och många barn är sjuka, säger Ahmad.

Dessutom är bristen på mat och vatten ett stort problem. Nästan hela dagarna går åt till att försöka få tag på något att äta. Att få tag på mjölkersättning till yngsta sonen, som bara är ett halvår gammal är nästan omöjligt, och Ahmads fru lyckas inte längre amma honom. Spädbarnet gråter dag och natt.

– Det här är inte en säker plats för en liten bebis. I stället för att känna mig som en stolt far så känner jag stor skuld. Jag frågar mig varför vi har satt honom till världen.

Han berättar hur han och andra från Barnboksprojektet trots den svåra situationen anordnar aktiviteter för barnen. De berättar sagor, leker, målar och samtalar med barnen som finns i deras närhet. Många av dem har flytt sina hem och sökt skydd på skolor, i bibliotek, vid sjukhus eller på andra platser där de hoppas vara lite mer säkra.

– Vi är tvungna att göra något. Barnen mår så dåligt. De förstår inte vad det är som händer. De förstår inget av den politiska situationen. De är bara livrädda. Mitt i kriget och livrädda. När vi kommer och pratar med dem så är det som att de väcks till liv igen. Skräcken släpper taget om dem för en liten stund.

Ahmad berättar också att barnen har börjat låta som vuxna när de pratar om kriget. De pratar om markinvasion och bombplan. Ord som de inte borde känna till.

2009 var Ahmad i Sverige och tog emot Alma-priset till Astrid Lindgrens minne. Han blev så glad av att se barnen på Astrid Lindgrens värld. Så glada, så fria.

– Barnen här i Gaza är tyvärr vana vid krig. Det här är inte första gången som Israel bombar Gaza. Barnen har varit rädda länge. Men så här fruktansvärt har det inte varit tidigare.

Han pratar om alla år av israelisk ockupation och hur svårt livet var i Gaza redan innan kriget började. Hälften av befolkningen levde i fattigdom och Israel kontrollerade el, vatten och införsel av varor till Gaza. De allra flesta Gazabor har aldrig någonsin fått lämna den fyra mil korta och en mil smala landremsan. Därför kallas Gaza ofta för världens största utomhusfängelse.

– Vi palestinier har rätt att slippa ockupationen. Har inte vi rätt att leva i frihet, precis som alla andra människor?

I samband med Alma-prisutdelningen i Sverige träffade Ahmad kronprinsessan Victoria.

– Då pratade vi om barnen i Gaza och jag vill att kronprinsessan ska veta att den svåra situationen för barnen här har förvärrats och blivit desperat. Jag vill uppmana henne och alla svenska politiker att sätta press på beslutsfattare. Kriget mot Gazas barn måste få ett slut!